KFUM Linköping. Rapport från introduktion innebandy i Ukraina 2008-10-27- 2008-11-03

Rapport från introduktion innebandy i Ukraina 2008-10-27- 2008-11-03

Deltagare

Nils Linderfalk Överledare, ledamot KFUM Linköping huvudstyrelse
Tamuz Hidir, spelare H1, studerar statskunskap, medverkat vid tidigare möten med representanter från Ukraina och talar ryska.
Tommy Karlsson, tränare H2, har tidigare arbetat som fritidsledare
William Linderfalk, spelare H2, studerar barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet.

Måndagen den 27 oktober

Avresa från Linköping med bil 04.15 för transport till Norrköping för att plocka upp Tommy och därefter till Arlanda. Incheckningen på Arlanda gick bra. Eftersom det saknas utrustning i Ukraina har vi med oss klubbor och bollar. Dessa transporteras i toolbags som måste lämnas till specialincheckning. Vi väntar vid gaten och då får vi reda på att planet är försenat ett antal timmar på grund av dimma i Kiev. Till slut blir det dags att embarkera planet och vi landar lyckliga i Kiev. Där möts vi av en gigantisk kö i passkontrollen för inpassering till landet.

Slutligen kommer vi in i landet och möts av Maria från YMCA Ukraina. Nu är vi så pass försenade att vi måste transportera oss direkt till stationen i Kiev för vidare transport. Med på minibussen är också Thomas och Thomas från Umeå som är i Ukraina för att föreläsa om lägergårdar.

Eftersom vi inte ätit mer en lådan på flyget är det 4 hungriga män som anländer till stationen i Kiev. Där ser vi en McDonald så vips är vi där och stillar den värsta hungern.

Väl färdiga där gäller det att hitta rätt perrong och tåg. Lite problematiskt eftersom alfabetet inte är det lättaste. Med hjälp av lokal tolk och Tamuz fungerar det bra och vi hittar rätt. Tåg-setet är gigantiskt långt. Jag tror vi räknar till åtminstone 18 vagnar. Vi hittar vår kupé och installerar oss för 12 timmars nattåg. Eftersom vi är trötta efter den tidiga morgonen blir det ett snabbt besök i restaurangvagnen innan vi går och lägger oss. Standarden på tåget är väl inte direkt super-plus så antalet toalettbesök minimeras.

Tisdagen den 28 oktober

Vid 8-tiden på morgonen anländer vi till Antrazit i östra Ukraina. Vi möts av Jurij, president i den lokala YMCA-föreningen, och hans LADA 1976 års modell. Toolbags upp på taket, resterande packning i bagageluckan och vi själva in i bilen. Vi sitter packade som sillar men efter cirka 30 minuter är vi framme. Antrazit visar sig vara en stad som byggts upp efter kriget med en befolkning som då var cirka 100 000 personer. Huvuddelen av befolkningen var sysselsatt inom gruvnäring. Numera har staden cirka 50 000 invånare varav majoriteten fortfarande är sysselsatt med gruvnäring. Efter incheckning på hotellet är det frukost och därefter avfärd till sportanläggningen.

Sportanläggningen har ett trevligt yttre men känns lite gammal och sliten. Golvet är av trä och kan närmast jämföras med en gammal ute-dansbana. Således inte så jättelämpad för innebandy. Jurij har fixat fram en stor övningstrupp cirka 20 ungdomar i de övre tonåren från olika skolor i området. Både killar och tjejer. Lärare från skolorna är också med. Vi delar ut klubbor och bollar för att de ska få känna på dessa. Ingen har här sett spelet tidigare. Det visar sig vara svårt att reda ut om man ska en left- eller right klubba eftersom de håller klubban lite olika beroende på situation. Det hela löser sig efter ett tag och passningsspel kommer igång. Detta övergår senare i matchspel i minde grupper. Alla ser ut att tycka om spelet och man springer en hel del och blir tämligen trötta. Det finns ingen direkt förståelse för slag och höga klubbor utan man slår hej vilt när bollen är i närheten. Stor iver med andra ord. Efter två timmar är det avbrott för lunch.

Spelet återupptas efter lunch och då försöker vi få till det med spel på större plan. Eftersom alla är väldigt entusiastiska är det lite svårt att få till ett korrekt antal spelare på planen men det är ingen som bryr sig i någon större omfattning att det blir trångt. Alla har roligt ändå. Med tanke på golvets beskaffenhet beslutar vi oss för att det blir bäst att fortsätta spela även dessa timmar. Det är således många trötta ungdomar som går hem efter den första dagens spel.

På kvällen är det middag med representanter från den lokala YMCA föreningen samt en del lärare som varit inbjudna under dagen. Ett stort problem för oss är att det är väldigt få som pratar engelska. Det var en lärare och två av ungdomarna som pratade hjälplig engelska, men det fungerar så hjälpligt att vi får till lite rysk dans.

Tillbaka till hotellet blir det lite äventyrligt då låsen på hotellet inte var helt up to date. Williams nyckel fastnar i låset och han kommer inte in på sitt rum. Portieren fixar inte det hela heller och när hon ska fixa in honom på ett annat rum så går inte det heller. Till slut får vi dock ar sitt rum. Mitt är för övrigt det kallaste jag sovit i sedan lumpartiden. Men, med en rejäl KFUM-tröja och endast huvudet över täcket lyckas jag somna för att så småningom vakna av någon vaktmästare som försöker ska liv i Williams dörrar.

Onsdagen den 29 oktober

Efter frukost är det dags för nytt pass i hallen. Jurij har skakat fram den lokala TV-stationen som filmar förmiddagens pass och undertecknad blir även intervjuad av en reporter utan kunskaper i engelska. Tamuz tolkar som jag hoppas på ett föredömligt vis för jag har ju ingen aning om hur han översätter. Jurij har styrt upp det hela så passet löper på bra. Som slutkläm samlas alla i en ring där vi får höra allas reaktioner om spelet. Vi får bara positiva omdömen om spelet. Snabbt, jobbigt är några av omdömena.

Efter att alla ville ta foton i olika omfattning är vi klara. Vi lämnar kvar cirka 30 klubbor och ett antal bollar så att de kan fördela fritt. Därefter lunch och sedan vidtar en liten sightseeingtur i staden. Det går ganska snabbt eftersom det till största utsträckningen utgörs av olika statyer över Lenin och lokala krigshjältar. Vi får en stund över för fri tid och vi försöker då proviantera lite inför nästa tågresa. Innan vi lämnar staden äter vi middag på en väldigt trevlig restaurang. In i LADAN igen för transport till stationen. Här ska åkas tåg. Vid åttatiden på kvällen sätter vi oss på tåget igen.

Torsdagen den 30 oktober

Resdag. Ingen restaurangvagn. Slöar hela dagen och tittar lite på landskapet. Läser böcker. Vad mer kan man göra? Jo, spela lite kort och läsa mer böcker. Vi ska nämligen tillbringa hela dagen på tåget. Inte heller här är det någon klass på toalett så när vi slutligen kommer fram vid 7-tiden på kvällen är det nog ingen vacker syn som vi visar upp för välkomstkommittén. Vi anländer således efter 23 timmar på tåg till staden Dubno i västra Ukraina. Glädjande nog är engelska kunskaperna något bättre här så nu är det i alla fall två personer som pratar engelska. Efter tranport till hotellet blir det en välbehövlig dusch och tandborstning och därefter middag. I säng hyfsat tidigt. Dubno är en stad med anor sedan 1000-talet men är inte speciellt stor cirka 40 000 innevånare och förefaller mest vara en förvaltningsstad för det lokala distriktet.

Fredagen den 31 oktober

Efter frukost har ungdomarna Internetabstinens och vi får tillgång till en dator på YMCA-kontoret i en kvart. Därefter till skolan. Viktor, gympaläraren visar oss runt på området. Här finns det en konstgräs plan enligt UEFA-modell. Gymnastiksalen är för övrigt i samma skick som den tidigare hallen vi besökte. Deltagarna här kommer främst från olika YMCA föreningar i västra Ukraina och de hade tillgång till klubbor och bollar som de fått med sig från Prag-festivalen i höstas. De hade dock inte använt dem i någon större omfattning. Upplägget blir samma här. Vi inleder med passningar och detta övergår i spel på småplaner. Tiden går fort och det är dags för lunch. Eftermiddagen ägnas åt spel på större plan. Även här är man väldigt ivriga till att spela och det blir svårt att begränsa antalet spelare. Avslutningvis får vi till en uppvisningsmatch där vi fyra svenskar spelar mot Ukraina. Det känns som om deltagarna har lite mer erfarenhet av bollspel här och det blir lite bättre spel.

På kvällen är det middag och sedan tar vår lokala guide/tolk med oss ut på stan. Undertecknad kommer i säng hyfsat men eftersom det är fredagkväll blir ungdomarna uppe längre.

Lördagen den 1 november

Efter frukost nytt pass . Denna gång blir det turneringsspel. Efter avslutat spel som blir bättre och bättre är det prisutdelning och uppsummering. Även här är man fascinerade över det snabba spelet och att man blir så pass trött. Här har man tillgång till mer utrustning så vi lämnar endast ett fåtal klubbor och bollar här. Tanken är att man ska få igång några lokala turneringar mellan de olika YMCA-föreningarna. Efter lunch är det sightseeing. I Dubno finns det ett slott från 1600-talet och vi får en rundvandring på detta. Efter detta ett besök i en kyrka och vandring upp i klocktornet. Middag på detta och sedan är det bara att vänta på nästa tågresa och denna gång åter till Kiev. Det visar sig att vi inte denna gång har någon egen kupé utan vi hamnar bland allt möjligt folk. Det unga gardet får lite panik men eftersom klockan är mycket är det bara att försöka lägga sig ned och skaka i takt med tåget.

Söndagen den 2 november

Vi är framme i Kiev vid 7-tiden på morgonen. Vi möts av en representant från YMCA som tar oss till hotellet. Väl där en power-nap och sedan buss och tunnelbana in till centrala Kiev. Kievs centrala delar är som vilken storstad som helst. Vi vandrar runt bland några sevärdheter och butiker. Tamuz morfar bor i Kiev så sen eftermiddag åker Tamuz till honom och vi övriga ska ta oss tillbaka till hotellet. Vi hade plockat med oss en visitkort från hotellet både med vårt alfabete och Ukrainska. Detta visade sig vara ett lyckokast. Utan detta hade vi nog haft problem att komma tillbaka. Bussen var inte på samma ställe som där vi lämnade den. Taxi-chauffören lurade upp oss lite men vi kom i alla fall tillbaka till hotellet. Denna kväll var middag utan Tamuz en chansning. Första stället vi kom till hade ingen matsedel som vi kunde tyda. På ställe två lyckades vi uppbringa en matsedel där vi såg rätten peppersteak så det blev "biff". Tidig kväll för alla.

Måndagen den 3 november

Avfärd från hotellet 5.00. Det var inga problem att komma ur landet. Inga köer och vi var tillbaka på Arlanda igen på förmiddagen. Transporten till Östergötland gick utan problem.

Avslutning

Vi har haft en otrolig upplevelse på det personliga planet. Vi har fått se en kultur och en vardagsbild som avsevärt avviker från vad vi är vana vid. Det framstår som en stor del av den debatt som förs angående standard på olika skolor och andra inrättningar blir ganska trivial jämfört med vad vi fått uppleva nu. Som tur var har ju jag varit med några år så jag har kanske lite andra referensramar, men för Tommy och William var nog detta en upplevelse och tankeställare. Man ska nog inte ta allt för självklart i fortsättningen. Vidare är det nog så att man måste tänka på att mat finns i olika omfattning och smaker i världen.

Beträffande möjligheten att utveckla innebandy i Ukraina är min bedömning den att man nog får börja med att sprida intresset i skolorna och i de lokala YMCA-föreningarna så att tillväxten blir ungefär den samma som i Sverige på 70-80 talet. Det är en stor brist på utrustning och jag inbillar mig att det även är stora hallproblem.

Vi tackar det internationella innebandyförbundet och KFUM Linköping innebandy som bidragit med utrustning samt KFUM på riksplanet och YMCA Ukraina som bistått oss med reseplanering och delfinansiering. Övrig finansiering sker genom KFUM Linköping och KFUK/KFUM Östgötaregion.

För ett gäng glada resenärer

Nils Linderfalk